Landet behöver nya hjältar!

[Cloverleaf]

Ohoj pirater!

Mycket har redan sagts om den legendariska kapten Ron Cuthbert. Att säga att han var en pirat som kunde frysa hjärtan till is, hos såväl amiraler som kungar, är att bara berätta halva historien. Han var även en erfaren sjöbjörn med talang för de mest skiftande sysslor. Tillsammans med sin besättning seglade han från ett äventyr till ett annat och såg saker som andra pirater bara kunde fantisera om. Han var en modig ledare och en starkt lysande förebild för alla pirater … och just därför var hans försvinnande ett hårt slag för dem alla.

Men nog om det! De där dagarna hör till historien, och sedan den där ärorika tiden har ingen pirat vågat axla kapten Cuthberts mantel. Men detta skamfyllda tillstånd är nu över, piratsamfundet är återigen i behov av en äventyrslysten pirat och orädd ledare som inte drar sig för att berätta för myndigheterna vart de kan köra upp masten.

Därför har en ny tävling startat för att avgöra vem som är den största piraten i vår tid. Och för att göra det möjligt har vi utvecklat ett nytt kamppoängssystem. Det fungerar så här:

När du sänker en fiende under en strid i Seafight, får du numera inte bara erfarenhetspoäng, utan även de nya kamppoängen. När du uppnår ett bestämt antal kamppoäng stiger du i rang, och över tid låser du upp fler och fler nya föremål. Så vid sidan av all ära och berömmelse erhåller du också nya föremål som får dina fiender att göra i byxorna!

Rankningen kan delas upp i tre grupper. För de allra snabbaste piraterna bland er finns det en månatlig tabell, som visar vilken rang ni uppnått. Det finns självklart också en lista som visar de pirater som uppnått legendstatus. Kämpa dig hela vägen upp till toppen där ära och rikedom väntar, och bli världshavens mest fruktade pirat. Den tredje gruppen är en gillerankning som kommer att introduceras inom kort. Den kommer att avslöja rankingen för ditt gille i jämförelse med tidernas bästa. Varje rang har naturligtvis sitt eget emblem så att du snabbt ser vem din motståndare är.

Tja, svårare än så här är det inte! Mer information kommer att följa för att hålla er uppdaterade om det senaste. Och en sak är säker: den store Ron Cuthbert skulle ha varit stolt över er om han vetat att ni vill följa i hans fotspår!

[Polaroiden]

Den hemliga lyan var smutsig och råttangripen och mörk, böljande rök hängde i luften som sediment i grumligt vatten. Hela Jasons ansikte var rynkigt av förakt. Även om han var pirat så förväntade han sig en viss nivå av bekvämlighet. Detta hus låg minst sagt under hans enklaste standard. Han längtade helt klart efter att detta möte skulle vara över.

“Kapten Fiskmås, välkommen! Då är vi nog alla.” Kapten Flagga såg på Jason med en fet, sotig cigarr som glödde hotfullt i hörnet av hans mun. Han bar en lapp över sitt vänstra öga och hans högra öga var fixerat på Jason, som om han bedömde honom. Nykomlingen lät blicken vandra över gruppen pirater som var närvarande. Det fanns fyra kaptener samlade runt bordet och alla tittade på Jason. De var alla kaptener med anmärkningsvärda rykten … kort sagt var de gräddan av piratsamhället.

Kapten Alejandro Gomez fanns bland dem, han var även känd som "Havens plåga" eftersom han tydligen var den bäste rorsmannen genom tiderna. Bredvid honom satt Kapten Lorenzo Ortega, "Änkemakaren", som fick sitt smeknamn av att han aldrig gjorde något halvhjärtat, inklusive slagsmål. Otango "Den hjärtlöse" Mabutu satt bredvid Ortega och sägs ha sålt sin egen mor för en erkänt rejäl säck med guld. Sist men inte minst var Kapten Randall Flagga, mer känd som "Rökaren". Ryktet sa att han till och med rökte cigarrer i sängen. Jason var väl medveten om sitt eget smeknamn, "Turhunden". Några i hans besättning hade gett honom hans namn då det verkade som att varje kula, varje sabel som kom i hans riktning, aldrig riktigt träffade. Han måste erkänna att tur måste ha något med saken att göra: han blev direkt påmind om historien om när Kungen soldater skickade en hagelstorm av eld mot honom. När röken hade skingrat sig tittade Jason ner och såg att, under hans trasiga tröja, hade han inte blivit skadad av en enda kula. Sodaternas häpnad gav dem precis nog med tid att försvinna därifrån.

Jason satte sig ned vid bordet och knäppte händerna.
“Vad förskaffar mig den äran att sitta vid samma bord som så många formidabla kaptener?”
Fyra par ögon vände sig mot honom samtidigt och stirrade på honom med lika delar förakt och likgiltighet. Endast Gomez kunde ses med ett elakt leende, fast väldigt brett. Jason undrade för sig själv varför hans smeknamn inte var "Flinet", eftersom han alltid hade ett hånfullt flin på sina väderbitna läppar. Han tänkte att "Havens plåga" nog var lite mer skrämmande.

“Vi har en hel del att diskutera, det är därför vi har kallat hit dig idag", började Flagga.

[Polaroiden]

Kapten Ortega fnös, “Jag ska vara väldigt tydlig: jag kommer inte att forma några allianser eller koalitioner med någon av er. Det är helt onödigt… vi var alla fiender ute på havet och vi har alla attackerat varann förut. Jag ser inte varför jag skulle lägga mitt liv i era händer.”
Mabutu hoppade upp med en smäll och slog sina knytnävar i bordet med sådan kraft att kopparna på det hoppade som om de själva hade blivit skrämda. “Ta tillbaka det där, Ortega, annars svär jag på Gud att jag sliter dig i småbitar!”
Mabutu var ursinnig, med ögon fyllda av hat, medan han stirrade ner Ortega. Ortega suckade, reste sig långsamt och rättade till sin välanvända jacka. “Tycker du verkligen att det är en god idé att attackera en man vars smeknamn är "Änkemakaren", Mabutu?”
“Pssh,” gapskrattade Mabutu på ett inte särskilt övertygande sätt, medan rädslan för Ortega var spridd över hans ansikte. “Det är sagor som berättats av idiotiska sjömän. Smeknamn är gulliga, men inget mer än just ett namn från besättningen. Dessutom tror jag inte på allt jag hör.”
“Vad väntar du på då, Kapten Hjärtlös? Försök bara attackera mig och se vad som händer!”
“TYSTNAD! “ vrålade Flagga, “Jag kallade inte till det här mötet så att vi kunde klösa ur varandras ögon.”
“Bara så att du vet, det är ingen saga – jag förtjänade mitt smeknamn,” lade Gomez till.
“Stäng truten, Gomez,” fnös Jason. “Jag slår dig fortfarande i ett skeppsrace!”
Gomez tittade på Jason som om han just luktat på något ruttet, “Jag vet att du tror att du är tursam, Fiskmås, men jag lovar dig, du är inte SÅ tursam!”
“Jag behöver ingen tur för att slå dig!” skrek Jason. “Jag borde…”
“Tyst, sa jag,” hotade Flagga. Kaptenerna lugnade sig omedelbart. Randall Flagga var äldst, mest erfaren och den mest fruktade piraten i gänget. Han hade överlevt fler strider till havs än de övriga fyra tillsammans. Mabutu satte sig motvilligt ner och Ortega tog också sin plats så småningom. Flagga hade allas uppmärksamhet.
“Nu när jag har er uppmärksamhet, vill jag komma till saken,“ sa Gomez. “Jag är säker på att vi alla har hört legenderna om Kapten Ron Guthbert …”
“Seriöst? Fler sagor?“ stönade Mabutu. “Vad är det som händer här? Jag trodde att vi var världens mest fruktade och respekterade pirater, inte ett gäng ungar som sitter och berättar spökhistorier!”
“Ron Guthbert är varken en saga eller ett spöke. Han fanns på riktigt,” sa Gomez. “Min farfar seglade med honom och sa att han var en riktig klippa. En verklig inspiration!” Gomez höjde sitt finger i luften för att betona.
“Det är exakt därför jag har kallat hit er,” svarade Flagga. “Det kvittar om han fanns på riktigt eller inte – Guthbert är fortfarande en ledstjärna och en hjälte för många pirater, vilket är precis vad en av oss också borde kämpa för att bli!”
“Men varför?“ frågade Jason.
“Det är simpelt,” replikerade Flagga. “Den västra kungens soldater blir alltmer fräcka. Hans flottor är på jakt mer än någonsin, och det blir därför farligare och farligare att vara pirat. Vi måste sätta stopp för det.”
“Du menar att en av oss ska ersätta Guthbert?” frågade Jason förbryllat. De andra kaptenerna vände sig mot den gamle sjöbjörnen med ansiktena som stora frågetecken. Flagga glodde på cigarren mellan sina fingrar och rullade den eftertänksamt mellan fingrarna fram och tillbaka. Han tittade upp och såg var och en av de närvarande männen rakt i ögonen.
“Det är precis det jag menar! Fem av de mest talangfulla och dugliga piraterna finns i detta rummet. En av oss borde ta Guthberts plats.”
“Jag förstår inte,” svarade Ortega. “Vad är poängen med det, förutom att riskera våra liv?”
“Det är väldigt enkelt – målet är att skapa lite mer andrum för piratgemenskapen. Vi kanske inte vill bli bästisar, men jag föredrar en äkta pirat mot en av dessa förbannade amiralerna i Kungens flotta när som helst.”
“Räkna inte med mig,” svarade Ortega. “Vad får jag ut av det?“ De andra kaptenerna nickade samstämmigt.
“Du menar förutom ära och berömmelse? Allt guld och alla beundrare ni kan tänka er! Inte bara det, men ni slipper också Kungens flotta.”
“Och vem ska ta hand om det här?” frågade Gomez.
“Vi alla,” svarade Flagga. “Vi kommer alla att attackera, röva och plundra Kungens flotta, som de aldrig har varit med om förut.”
“Det låter ju bra, men det räcker bara för att skapa ett rykte, inte att föda en ny legend.,” hävdade Ortega.
“Om vi inte berättar för alla att det vi gjort som grupp var en mans arbete!” förklarade Flagga med ett leende. Kaptenerna såg på den gamle mannen med ögonen uppspärrade och förstummade.
“Det var det dummaste jag någonsin har hört,” stammade Mabutu fram.
“Inte nödvändigtvis,” kontrade Jason. “Om vi får med våra besättningsmedlemmar på det så kan det fungera.” Flagga nickade enigt.
“Okej, så vem är den lyckliga hunden?” frågade Gomez skrockande.
“Du besvarade just din egen fråga,” svarade Flagga, och pekade på Jason med sin cigarr.

[taxit]

På något sätt hade Jason vetat vad som skulle hända. Allting följde en viss logik. Visst, för första gången någonsin kände han sig irriterad över sitt smeknamn, men samtidigt lockades han av tanken på att skrivas in i historieböckerna som den nye Ron Cuthbert. Och så var det ju det här med allt guld och all respekt han skulle få från andra pirater. Jason var tvungen att erkänna att han gillade det. ”Ok”, sa han, ”exakt hur ska vi gå till väga för att det här ska lyckas?” Flag såg på de andra i kretsen. "Det viktiga är att vi får våra besättningar att spela med och att vi håller tidsplanen! Attackerna måste följa tätt efter varandra som om det bara nästan vore möjligt att de kom från mer än ett enda skepp och en besättning.”
"Nästan möjligt?", undrade Gomez med ett brett flin på läpparna.
"Ja, eftersom det är det enda sättet att skapa en legend!" Flag slog näven i bordet. "För vanligt folk måste det se ut som om det är något nästan magiskt i görningen. Två räder på en dag, med 14 timmars mellanrum, genomförda av en besättning … helt omöjligt är det inte, men extremt osannolikt.”
”Aha, nu förstår jag”, sa Mabutu, och kliade sig på hakan. "Vi ska tillföra ett stänk övernaturlighet till hela historien. Få folk att tro att kaptenen kan styra över vindarna eller något åt det hållet.”
Flag nickade. "Precis."
"Ok, låt oss få det här överstökat”, sa Ortega och gnuggade sina händer.
"Vänta ett slag”, protesterade Jason. "Vem säger att jag är villig att gå med på det här?"
"Den biten är väl ändå avklarad”, utbrast Mabutu med en förbryllad blick. "Du har inte precis gett oss intrycket av att du motsätter dig det här!”
"Det gör jag inte heller”, flinade Jason. "Men det är alltid trevligt när någon frågar."
"Åh, herregud." Flag höll sig för pannan och suckade. ”Skulle du vilja göra oss den äran att delta i vår plan, kapten Seagull?”
"Självklart”, svarade Jason och log. De irriterade grymtningarna från de andra kaptenerna fick nästan Jason att börja skratta.
När de fem kaptenerna lämnade det sjabbiga rummet, kände sig Jason otroligt lugn. På sätt och vis såg han framemot att skrida till verket.
När kaptenerna nådde bukten där deras skepp låg för ankar, vände sig Flag om en sista gång.
"Alla vet sina uppgifter. Vi plundrar i en vecka enligt den ordning vi kommit överens om, och glöm inte att sprida ryktet att alla räder är kapten Seagulls verk. Om en vecka så möts vi här igen och pratar igenom nästa steg.” De fyra kaptenerna nickade i samförstånd.
"Jaha, då ses vi om en vecka."
Och med de orden så återvände varje kapten till sitt eget skepp. En hel del jobb väntade var och en av dem under nästföljande 24 timmar. Dagen efter, vid middagstid, var det bestämt att Jason skulle attackera ett kungligt handelsskepp. Vid det laget skulle Mabutu redan ha plundrat en hamn och Gomez skulle lurpassa på ett krigsskepp som ett led i en överraskningsattack …

[Polaroiden]

Besättningen tog planen förvånansvärt bra. Kanske roades de av idén att bli del av en myt. Jason hoppades att de andra kaptenerna skulle få det lika lätt med sina besättningar.

I horisonten kunde Jason redan se handelsfartygets master. Det hade gått lång tid sedan piraterna attackerat skepp som tillhört kungen i väst. Rädslan för vedergällning var för stor. Men den tiden var förbi. Från och med nu började jakten på kungens skepp! Precis som på den gamla goda tiden.

"Förbered bordningsmanöver," skrek Jason. "Spänn riggen, flytta kanonerna i position och förbered änterhakarna!"

Hela besättningen påbörjade sina uppgifter som om de kontrollerats av en enda hjärna. Jason stod i fören av sin "Sea Eagle" och spanade genom sitt teleskop på fiendeskeppet. Han väntade med att hissa Jolly Roger för tillfället och seglade istället under neutral flagg. När de började närma sig handelsfartyget och den andra besättningen förstod att de skulle bli attackerade, avtäckte han den berömda dödskalleflaggan. En panikartad förvirring uppstod på handelsfartyget, besättningen rusade fram och tillbaka och snubblade över sina egna fötter.
"Har det verkligen gått så lång tid sedan ett kungligt handelsfartyg attackerats, att besättningen glömt bort grundreglerna i att försvara sig?" undrade Jason.

Sea Eagle åkte rakt mot det andra skeppet och hade kraschat in i dess sida med fören om de behållit sin kurs. I sista ögonblicket snurrade Sea Eagles styrman på ratten för att lägga sig parallellt med handelsfartyget. Det är ett uråldrigt trick som bara fungerade eftersom fiendebesättningen verkade bestå enbart av landkrabbor. Skeppen hade knappt lagt sig jämna förrän änterhakarna flög över och de första piraterna började ge sig på handelsskeppet. Besättningen stod med fruktan i ansiktena. Bara kaptenen var vaken nog att ropa ut obegripliga kommandon och slå på sin besättning med händer och fötter för att få dem att röra på sig.

En kamp på liv och död spred sig snabbt över hela däcket. Piraterna slängde sig in i matroserna, kastade dem överbord eller band fast dem i masterna. Det var verkligen en orättvis kamp. Bara den gamle kaptenen, som avvärjde attacker med sitt svärd, var en utmaning för piraterna. Han lyckades hugga en pirat i bröstet och sköt en annan i benet med sin musköt. med ett vrål stormade Jason själv fram mot den gamle mannen. Handelsfartygets kapten var för erfaren för att tappa lugnet. Han parerade Jasons ilskna attack, flyttade sig åt sidan och sparkade Jason i baken när han rusade förbi. Jason snurrade runt, log elakt och spottade på mannens fötter. "Åhå, det finns iallafall någon här med ryggrad verkar det som".

"Jag slogs mot pirater när du fortfarande sög på din mammas bröst, usling!"

Jason svarade inte, men kastade sig framåt kraftfullt med sin sabel. Attacken var för snabb för den gamle mannen. Han lyfte sitt svärd för att blockera men kunde inte avleda all kraft. Jasons sabel stötte in i hans mage, precis brevid naveln. Med ett gurgel sjönk kaptenen ner på golvet, där han låg orörlig. Handelsfartyget var nu helt i händerna på Jasons pirater.

"Det är över. Pirater, ta allt som inte är fastspikat och gå sen av skeppet. Vi kommer inte att bränna detta! Låt kungen se att hans skepp blev taget." Piraterna skrattade och hurrade, och fortsatta sen att ta allt de kunde från skeppet.

När kvällen kom och Jason var tillbaka på sin favorittaverna, kunde han höra piraternas viskningar.

"Har ni hört? En av piratkaptenerna attackerade två kungliga skepp idag, sägs det." sa de. Och sen från ett annat hörn: "Ja, jag hörde också det. De säger att det var Kapt'n Fiskmås, den tursamma hunden!"

"Och det är inte allt," sa en annan pirat. "De säger att Kapten Mabutu till och med attackerade en av kungens öar idag. Vilken djävul han är." Piraten klappade sig på låret.

Vad i hela världen handlade det om? Varför nämndess Mabutus namn? Det kunde bara betyda en sak: Den hjärtlösa jäkeln hade levt upp till sitt namn.

"Förbannade råtta!" Jason stormade ut från tavernan…